Författaren

Hej!
Jag som skrivit böckerna om Daisy & Diego heter Elin Sjöqvist. Jag föddes 1984 och växte upp i en mindre by i Jämtland tillsammans med mamma och syskon. Idag bor jag i Östersund med min man och våra tre döttrar. Våra två hundar förtjänar ju också att nämnas förstås.
Till yrket är jag socionom och samtalsterapeut och kombinerar eget företagande med mitt författarskap.

Allra viktigast för mig är att finnas för min familj och det är hos dem jag hämtar styrka och finner inspiration i allt jag gör.

Som ung flicka läste jag mycket. Jag fastnade inte bara för berättelser i sig utan förälskade mig ofta i olika karaktärer. Det fanns en karaktär som jag särskilt fastnade jag för. Det var den frispråkiga Anne Shirley i böckerna om Anne på Grönkulla, skrivna av Lucy Maud Montgomery. Anne hade en förmåga att ofta hamna i pinsamma situationer, men hon hade talets gåva och på något sätt lyckades hon alltid ta sig ur kniporna på ett uppfinningsrikt och värdigt sätt.

Jag har alltid drömt om att själv få skapa en karaktär som kan komma att betyda lika mycket för någon annan som Anne gjort för mig. Kanske får jag aldrig veta om jag lyckats med det, men så länge nya karaktärer föds och nya berättelser tar form finns ju möjligheten att det inträffar.

Jag skulle vilja säga att min första bok Daisy & Diego – den magiska tidsresan bara kom till mig.

Det gick till som så att jag en kväll satt vid sängkanten och pratade med min äldsta dotter Mira, 6 år, när hennes yngre systrar låg och sov. Hon sa: ”mamma, jag önskar att jag hade känt dig när du var barn”. Vi hade ofta pratat om när jag var liten och bodde på landet. Hon tyckte det var orättvist att hon måste bo i lägenhet i stan utan möjlighet att ha egen häst, kaniner och höns.

Det var så tanken föddes till berättelsen om hur Mira och hennes yngre systrar reser i tiden och får träffa sin mamma Daisy när hon är en liten flicka.

Daisy betyder mycket för mig. Hon är barnet i mig. Det lilla gula huset på andra sidan ängen växte jag upp i, men när jag – liksom Daisy – miste en förälder var jag till skillnad från henne inte ensam. Tvärtom, jag hade en stor syskonskara omkring mig och en mamma som var hemma om dagarna. Men trots detta kände jag mig ofta ensam. Sorgen, som var svår att förstå och framförallt omöjlig att sätta ord på för ett litet barn, fick jag på något sätt istället bearbeta i fantasin.

Det krävdes att jag som vuxen skulle få en frågvis liten dotter själv som åter väckte liv i min inre Daisy, och det är jag evigt tacksam för. Min stora förhoppning är att hon kommer att glädja och trösta barn som bär på en egen sorg, eller som bara behöver få besöka fantasins värld för en stund.

Fler äventyr med Daisy och Diego väntar!